Fönster brukar ofta liknas med huset ögon och har en stor del i fasadens uttryck. Här ska vi ta oss en titt på hur fönstren har utvecklats genom tiderna! 

Två viktiga faktorer har haft betydelse för fönstrens utveckling och utseende -  dels möjligheten att göra större öppningar i husets byggnadsstomme och dels möjligheten att tillverka större glasskivor. Att man strävat efter större och fler fönster beror inte bara på ett större behov av dagsljus utan även på strävan efter att visa upp en elegant och värdig fasad. Samtidigt har man förstås alltid fått balansera upp för värmeförluster under det kallare vinterhalvåret samt utgått från vad som varit möjligt ekonomiskt, då fönster alltid inneburit en extra kostnad. 

Spröjs skvallrar om fönstrets ålder

Fönstrets spröjs fungerar som en slags hjälpkonstruktion för att sätta samman flera mindre glasrutor och är också en viktig faktor för att tidsbestämma fönstret. Det har nämligen inte alltid varit möjligt att tillverka så stora glasrutor som finns idag. Men spröjsen hade inte bara en teknisk funktion utan bidrar även till det estetiska uttrycket. Att använda profilerade spröjs är till exempel ett sätt att få fönstret att smälta in i fasaden genom att matcha övriga snickeridetaljer. Även fönsterbeslagen kunde vara detaljrika och därmed ha en utsmyckande funktion, trots att de ofta målades in i samma färg som bågen. 

Blindfönster - för syns skull

För att få en enhetlig och symmetrisk fasad på hus med varierad planlösning kunde det hända att man la till så kallade blindfönster, alltså fejkade fönster som målades på panelen eller putsen. Det finns också exempel på blindfönster som försetts med riktiga glasade fönsterbågar framför en svartmålad trä- eller putsyta. För att fönstret skulle se äkta ut var det viktigt att bottenytan var svart och att övriga detaljer låg så nära de riktiga fönsterna som möjligt.

Tidstypiska fönster kring sekelskiftet

Sent 1800-tal

Under den senare hälften av 1800-talet är fönstren ofta uppdelade med mitt- och tvärpost. De två övre rutorna är kvadratiska medan de två undre är större och rektangulära. Tvärposten hjälper till att bära de stora glasrutorna. Fönstren i hus byggda under denna period öppnas oftast utåt, består av enkelglas och stängs med hjälp av hasp och stjärthake. 

Tidigt 1900-tal

Nu blir T-postfönster populära, dvs relativt enkla fönster med två höga fönsterrutor nedtill med en liggande båge upptill. Under Jugendperioden kunde fönstren i de exklusivare husen specialdesignas och gärna förses med mjukare former som exempelvis en bågformad ovandel. Det var också vanligt med småspröjsat, i vissa fall var hela fönstret spröjsat och i andra endast ovandelen. På den här tiden hade spröjsen egentligen ingen praktisk funktion utan endast en estetisk. Den inåtgående kopplade bågen blir allt vanligare, vilket medför att snickerierna blir allt kraftigare.  Vid mötesbågar stängs de nedre bågarna med spanjoletter, medan de övre stängs med hjälp av ett vred eller med spännhakar.

1920-tal

Det klassiska 20-tals fönstret har två lufter som vardera är spröjsat till tre rutor. De är antingen kopplade inåtgående utan mittpost eller utåtgående med mittpost. Spröjsen är profilerad med en enkel kvarts- eller äggstavsformad profil. 

1930-tal

30-talets funktionalism påverkade fönstrens utseende som fick enklare bågar med stora glasytor utan mittpost och spröjsar. Fönsterna placerades gärna i sammanhängande band om två eller tre lufter.