Olika typer av gångjärn

Man kan lätt få för sig att design och utsmyckning är något som fokuseras på mer idag än förr i tiden. När det gäller gångjärn är det precis tvärt om. De tidiga gångjärnen från 1500 och 1600 talet kunde vara snirkligt utsmyckade och hade en såväl dekorativ som upphängande funktion. Det var inte för inte som de konstnärligt formade plattgångjärnen som var vanliga under 1700-talet ibland kallas för pepparkaksbeslag.

Bandgångjärnen var smala och kunde täcka hela dörrens bredd. Dess funktion var alltså inte endast att agera gångjärn utan även att hålla ihop brädorna i dörren. Bandgångjärnet hade ofta ett lökformat avslut.

Plattgångjärnen kom i samband med att spegeldörrarna blev vanligare, då gångjärnen kunde vara kortare och inte längre behövde binda ihop några brädor. De var fortfarande monterade på dörrens utsida och kunde vara rejält utsmyckade och konstnärligt utformade.

De gångjärn som fälls in i dörren kallas ofta för ”Franska gångjärn”. De hade smidda knoppar som under 1800-talets början övergick till att vara helt runda. Ett annat gammalt ord för gångjärn är Hamburg hängsler eller norska hängsler. 

Storleken på gammaldags gångjärn i Sverige anges ofta i det gamla måttet verktum (något mindre än engelska tum).  

I Sverige började man tillverka gångjärn med kullager för att avlasta det slitage som uppstår när en tung dörr hängs på dem. Man kan också hitta varianter som har en ”slitring” som kan bytas ut när den slits ut.

Stolpgångjärn som mer liknar dagens gångjärn kom runt sekeskiftet 1800. Från början var de falsade och omvikta runt dörrens bakkant och fastsatta på dörrens insida. Dessa modeller var oftast handsmidda och hade profilerade gångjärnstappar tillverkade i sänksmide. Dagens typ av dörrgångjärn, som fästs i dörrens bakkant kom inte förrän under 1800-talets senare hälft. Det är också då som beslag och gjutjärnsdetaljer började fabrikstillverkas. Fortfarande var det dock vanligt att man återanvände och reparerade gamla beslag, både av ekonomiska och praktiska skäl. Men allt eftersom nyproduktionen av industriellt tillverkade produkter ökade, byttes många gamla smidesdetaljer ut. Inom shakerstilen som nådde sin peak under mitten av 1800-talet, är gångjärnen en viktig detalj. För ett komplett shakerkök utrustas köksluckorna med stapelgångjärn, gärna med konformad knopp, och målas i samma färg som snickerierna. 

Fönstergångjärnen var från början utanpåliggande men har med tiden bytts ut mot stolpgångjärn i och med att fönstren blivit tyngre och tyngre. 

Utsmyckningar runt sekelskiftet

Stolpgångjärnen eller stapelgångjärnen som introducerades under 1700-talet blev allt enklare och dess knoppar fick under 1800-talet en allt mer avskalad profil. Förutom att dekorera gångjärnet skyddade denna knopp även mot regn och smuts. Knoppen var oftast formad som en rund kula men gick sen mot en mer konisk form. Den koniska knoppen höll i sig och fanns kvar långt in på 1900-talet, tillsammans med knopparna som påminner om ett ekollon och en spelpjäs till ett fiaspel. De finaste gångjärnen placerades oftast på dörrar och fönster ut mot gatan. In mot innergården valde man hellre enklare (och billigare) varianter, i och med att de inte syntes på samma sätt.

Vänster eller höger?

Om du tittar på din dörr i stängt läge och gångjärnet är synligt på dörrens högra sida, är dörren högerhängd. Sitter de till vänster är dörren följaktligen vänsterhängd. 

Rostskydda med linolja!

Det obehandlade stålet behöver behandlas för att inte rosta. Vill du rostskydda utan att förändra färgen på beslaget kan du smörja in det med kokt linolja av god kvalitet, alternativt Selders rostskyddsolja. Kom bara ihåg att torka bort eventuell överflödig olja efter att den har fått tränga in! Ett annat snyggt alternativ är att måla in gångjärnet med samma linoljefärg som skåpsluckan, fönstret eller dörren.